”Det är väl bara att gå..?!”

”Det är väl bara att gå..?!”

I mitt Facebook- och Instagramflöde har det under helgen, som en följd av dokumentären om Josefin Nilsson, dykt upp vanvettigt mycket raseri, sorg, besvikelse, oförståelse, skuldbeläggande, förståelse, teorier och egna historier.

Det är bra! Det behöver lyftas! Både okunskap och kunskap. Åsikter och trossatser. Allt belyser trots allt vilket gigantiskt problem det är. Makt och kontroll. Mäns våld (fysiskt och psykiskt) mot kvinnor. Systerskap och brödraskap.

Jag träffar i mitt jobb många av de kvinnor som är terroriserade, tokiggjorda, livrädda, skitförbannade, sorgsna och fulla med skuld och skam. De är rädda för sitt eget liv, för andras liv, för att inte bli trodda, för att oskyldigt anklagade, för …allt! Gu’vet vad psykologisk, raffinerad terror kan göra med en människa – vilket kön det än handlar om.

Jag träffade en kvinna för ett antal år sedan som sa: – En dag, när allt det här är över, ska jag skriva en bok och den ska heta ”Men Lasse som är så snäll?!”

Det beskriver väl syndromet som drabbar många, många. Att sitta upptryckt mot väggen i ett hörn och inte se några utvägar, gäller för galet många som sitter fast i relationer av makt och kontroll, där omgivningen har en helt annan bild av relationen.

Julia Dufvenius Wollter beskriver det också bra i en text på facebook idag. (Teatern hon nämner är Dramaten)

” Och vi medberoende medlöpare då? Vad är vår del i den sjuka struktur som har funnits och tyvärr finns kvar?
Gigantisk och fullständigt oacceptabel MEN att gå emot en subventionerad maktstruktur är både farligt och förnedrande.
När jag var ny på teatern spelade jag med en geniman. Historierna kring honom var många och våldsamma. Redan innan jag mötte honom förhöll jag mig. När vi sedan jobbade ihop var jag ofta mer alert på hans humör än på min egen uppgift att gestalta. Jag visste hur jag skulle ”hantera” honom för att hålla honom på bra humör (trodde jag) Redan dag ett subventionerade vår arbetsledare hans nycker och satte reglerna.
Geniet lackade ur på mig. Varför? Inte fan vet jag! Han skällde, skrek och kommenterade min kropp under en längre tid. Jag blev rädd, fick scenskräck och försökte anpassa mig ytterligare. Medarbetare reagerade och larmade vilket resulterade i att JAG blev uppkallad till våning 4(chefskorridoren). Ville jag att dom skulle ta honom i örat. Mitt svar var nej! Aldrig i livet. Förstod ju vilket raseri det kunde utlösa och som jag ensam skulle bli tvungen att hantera. Jag försökte helt enkelt överleva. Efter detta har många liknande tåg passerat både för mig och många andra. Förövare subventioneras och dom som förhåller sig uppmuntras att fortsätta med just det. Att bryta mönstret var otänkbart. Många av dom som gjorde det hamnade i kylan. Män som kvinnor.
Jag skriver detta som en förklaring till hur man blir en medlöpare, inte för att det är synd om mig.”

En annan vinkel som kom upp i dagens flöde var att det är skillnad på ”riktiga våldtäktsmän” och ”vanliga svin”. Andemeningen är att om en slår sig i slang med ett ”vanligt svin” har en valt det själv och får med andra ord skylla sig själv. Tänk om det var så enkelt. Att en kan skylla hela problemet på kvinnor som väljer att leva med de där ”vanliga svinen”.

Antagligen hjälper det inte heller att isolera problemet till enskilda våldsamma män och ropa på hämnd enligt ”öga för öga-metoden” (även om var och en naturligtvis också behöver ta ansvar för sitt eget beteende)

Problemet är raffinerat. Jag skulle vilja påstå att inga destruktiva relationer enbart handlar om att få en smäll på käften, eller bli knuffad utför en trappa. De har alltid en psykologisk del. Det smyger sig på. I början små subtila vinkar om att vara fel, göra fel, känna fel och/eller tänka fel. Efter hand allt hårdare kontrollhandlingar, där det fysiska våldet ofta är kulmen av en psykisk nedbrytning. Många vittnar om att det i efterhand går att se de där tidiga tecknen på något osunt, men det behövs ett helt förlopp för att kunna se hela bilden. ”Tokiggörandet”, också kallat gaslighting, skrämmer snabbt till tystnad. ”Ingen kommer att tro dig”, ”Du som är så korkad…”, ”Hur ska du någonsin kunna klara dig själv?!”, ”Det där är bara inbillning”, ”Alla män slår/är otrogna/köper sex etc”, ”Om du berättar för någon slår jag ihjäl dig”, ”Om du berättar kommer jag att skada/slå ihjäl dina barn/din familj” osv. Uttalanden som dessa och oändligt många fler varianter, skapar långsam söndring av både självkänsla och självförtroende. Sällan börjar en relation direkt med den tydliga, uttalade terrorn, utan den smyger sig på tills livet landar i kaos.

Att sitta fast i en destruktiv relation, antingen det handlar om fysiskt eller psykiskt våld, alkoholberoende, droger, sexberoende, annat missbruk eller psykisk sjukdom, är en fruktansvärt komplicerad situation. Kanske kan en inte kräva att alla ska förstå, MEN en kan kräva att alla ska veta!

Vi behöver få ett slut på tystnaden, skulden, skammen och stigmatiseringen! Vi behöver börja prata om problematiken. Vi behöver börja våga knacka på och fråga hur våra medmänniskor mår. Antingen det är bokstavligen på grannens dörr eller kollegans axel, eller bildligen genom att våga föra diskussionen och stå upp för varandra och ta på oss ansvar.

Vi behöver ställa oss på den sidan, där de står som lider!

Är du själv utsatt och inte vet vart du ska ta vägen? Om det finns någon nära dig som du litar på, prata med den personen, som ett första steg ur isoleringen.

Det finns också annan hjälp att få. Föreningen Rise hjälper kvinnor utsatta för sexuella övergrepp. Kvinnofridslinjen hjälper kvinnor i våldsamma relationer. Det finns kvinnojourer och tjejjourer på många håll att vända sig till.

Jag jobbar också med detta. Hör av dig om du vill. Allt som i så fall sägs mellan oss, stannar mellan oss.