Vårt moderna samhälle har förminskat eller skuffat undan behovet av att sörja förluster i livet. Det är precis som om det tar för mycket tid, kraft och energi att ägna sig åt något så ”meningslöst” som sorg.
Vi har fått skaffa oss andra strategier för att döva eller hantera känslan av sorg. Budskapen, som kommer både från familjesystemet och samhället i stort, brukar vara ganska tydliga, men förtäckta: att vi ska hantera sorgen i ensamhet, att vi ska äta något gott för att trösta oss, att vi ska byta ut det vi sörjer till något nytt (en avliden hund, som är ens bästa vän, kan bytas ut mot en nyinköpt hundvalp), eller att tiden läker sorgen tex. Alla dessa budskap handlar om att sorgen inte är värd att erkännas och uttryckas. Den är fel på något sätt. Kanske till och med ful. En annan del av ett sådant budskap kan vara att vi känner fel, eller att det är fel att över huvud taget känna.
Allt det här gör att vi kapslar in sorgen i stället för att uttrycka den. Då får den i stället fäste i hjärta och själ och påverkar oss i alla delar av livet och gör att det är svårt att stå fri.
Metoden jag använder handlar till stor del om att få uttrycka de känslor som inte har fått uttryckas och att genom förlåtelse komma till acceptans. Förlåtelse, som en aktiv handling, för att släppa taget och ge sig själv frihet.
Jag använder mig också av förlustbearbetning som verktyg i flera olika faser av beroendebehandlingen, då metoden är ett fantastiskt bra instrument att tex som medberoende till en missbrukare sörja den relation jag ”trodde jag hade”. Det är också en kraftfull metod att använda för att bearbeta förlusten av ”sin” drog, vare sig den är medberoende, socker, alkohol, sex, arbete eller något annat. Den går också att använda för att bearbeta svåra känslor som skuld och skam.
Hela Livet 