Jag träffar dagligen klienter som fajtas med att uttrycka sina känslor och definiera sina behov. Det vanligaste uttrycket, som får täcka allt, är att ”det är jobbigt”. Att vi har med oss våra familjemönster från det vi är barn blir tydligt. Med det menar jag att vi på olika sätt fått lära oss hur känslor ska hanteras – eller inte alls hanteras – och sedan blir de kunskaperna/strategierna vårt sätt att hantera känslolivet framöver. Det kan kännas som om det inte är någon idé att berätta, eller ens känna efter hur det känns, eftersom det ändå inte är någon som lyssnar. Eller de har kanske till och med påstått att ”du känner fel”.
På den direkta frågan ”Hur har du fått lära dig att uttrycka sorg”, blir svaret ofta ”Det har jag inte fått lära mig” eller också har en fått lära sig att en inte uttrycker sorg och på olika sätt fått lära sig att döva, förbise, eller helt enkelt bara stå ut. Hur många har inte hört fraser som: ”Mister du en står det dig tusen åter”, ”Nu tar vi en glass, så känns det bättre”, ”Gråt inte, det går över.”, ”Skärp dig” eller liknande?!
Detsamma gäller många andra känslor. Framför allt de känslor som känns svåra och gör ont. Ilska är för många totalt icke-existerande, eller förbjudet. Andra känslor som tex besvikelse, rädsla/skräck, oro och tillitsbrist går inte ens att sortera ut, utan får alla benämningen ”jobbigt” eller kanske bara ”inte bra”.
Det kan verka omöjligt att lära sig känna igen och uttrycka sina känslor och behov. Har jag ens några behov? Jag vet att andra har, men jag har inte funderat på mina egna. Att börja sortera ut sina egna behov, sedan uttrycka dem och slutligen se till att få dem tillgodosedda är ett gediget, men nödvändigt, arbete.
Hur kan du träna på att uttrycka dina behov och känslor?
Hur kan du ens hitta ord för det som pågår på insidan?
Med lite guidning kan du närma dig dig själv och ditt inre.
Tveka inte att börja!
Hela Livet 